GE LANDSBYGDEN SAMMA FÖRUTSÄTTNINGAR SOM STÄDERNA
Jag har precis klivit på tåget norrut efter ett snabbt besök i Stockholm. Det råder pandemitid men på Drottninggatan trängdes tusentals människor, Åhlenshuset hade flera hundra besökare och Buss 1 var överfull med resenärer, man står och sitter om vart annat.
Jag är arg och besviken. Jag hade stora förväntningar på gårdagens presskonferens där Amanda Lind inleder med en pudel där man bekräftar att de regler de satte innan man gick på semester och lämnade företag åt sitt öde faktiskt var helt orimliga. Nu ska det bli ändring. Reglerna ska bli ”rättvisa, träffsäkra och rimliga” inleder Kultur- och idrottsminister Lind.
Min förhoppning är att inte bara restauranger och barer, gallerior och butiker ska få möjlighet att överleva krisen utan att även vi småföretagare på landsbygden ska få samma chans att behålla våra företag och anställda.
Egentligen är det kanske inte så förvånande att beslutsfattare prioriterat verksamheter i städer och som finns i deras direkta omgivning. Klart vi ska kunna hänga på restauranger, shoppa och gå på bio. Man kan fylla varje biosalong med 50 personer vilket gör att det kan vistas 500 personer i en större biograf vid Hötorget eller Kungsgatan men i den storslagna Svenska naturen däremot finns det tydliga gränser på att inte fler än 50 personer får springa ett lopp. Det kan sitta hundratals personer på en restaurang och tusentals kan handla på Åhlens men endast 50 personer får ingå i en vandringsgrupp. På de stora tulpanodlingarna får inte fler än 50 personer vistas men på blomsterhandeln dit blommorna levereras kan hundratals besökare gå omkring bland butikshyllorna. På Hötorget pågår full kommers bland alla stånd men det nekas konsekvent tillstånd att arrangera Bya-dagar och små marknader på landsbygden då gränsen på 50 personer tillämpas även här. Det är minst sagt anmärkningsvärt.
“Egentligen är det kanske inte så förvånande att beslutsfattare prioriterat verksamheter i städer och som finns i deras direkta omgivning.”
Men även om jag fortfarande blir lika upprörd börjar jag vänja mig med behandlingen. Under de senaste åren har jag vid flertalet tillfällen mötts av denna nonchalanta syn på landsbygdens och småföretagarens betydelse. Inte minst besöksnäringen som saknar kraft och styrning fann sig utan att höja rösten kring dessa helt absurda regler.
Jag måste medge att jag initialt hade en viss förståelse för dessa totalt orimliga och diskriminerande regler. Vi befann ju oss i början av en pandemi. Inte ens jag förväntade mig att allt kunde fortsätta som vanligt, och självklart vill man vara med och ta ansvar i en svår situation. Men någonstans går det en gräns. Den dök upp igår.
I takt med att vår nationella strategis skeva konsekvenser blivit allt mer uppenbara och tiden bara gick så ökade frustrationen. Inte minst på de helt absurda följderna av 50-gränsens utformning. Vi pratar om vikten av naturturism och landsbygden men ger en hel bransch mer eller mindre näringsförbud. Även kulturen och arenaidrotten reagerar och när Jonas Gardell ryter ifrån och kräver Amanda Linds avgång och snabbt får följare samt arenaidrotten snart ska dra igång säsongerna kunde regeringen inte blunda längre. Man kallar till presskonferens.
Min förhoppning var att man skulle låta sunt förnuft råda – att sätta ett tak för publik och deltagare beroende på möjlighet till att hålla säkra avstånd och ge varje arrangör – oavsett om du äger en stor arena eller agerar på landsbygden – förtroendet att skapa säkra arrangemang. Varje enskild arrangör känner sin lokal eller miljö samt sina deltagare och publik allra bäst, inte våra ministrar.
Istället möts jag av ännu ett totalt idiotiskt besked. Nu ska vi detaljreglera verksamheter utefter om publik och deltagare sitter, står eller rör på sig. Jag hör vad som sägs men jag måste liksom fokusera och lyssna en gång till. Menar de allvar? Sa inte Amanda Lind nyss att det var viktigt att ge olika branscher likvärdiga förutsättningar?
“Det är dags att inse att landsbygdens företagare inte är en massa hobbyföretag utan professionella yrkesutövare med seriösa företag.”
Men jodå det stämmer. Man har återigen anpassat reglerna till de stora företagen och de som äger stora arenor i stadsmiljö. Nu ska folkhälsomyndigheten utreda exakt hur många som får vistas om man går in i en stor arena, sätter sig ner och sedan går därifrån. Men man är tydlig med att gränsen på 50 personer kvarstår för arrangemang ute i naturen och på landsbygden. Oavsett hur stor yta man vistas på. Det är som att landsbygdens småföretag inte existerar och besöksnäringens totala tafatthet tar ut sin rätt. Vi småföretagare står återigen, som Aftonbladets kulturskribent Martin Aagard beskriver det, med “en fet nitlott”.
Allt det här speglar återigen grunden i ett återkommande fenomen, besöksnäringen på landsbygden ses som en hobbybransch där vi ibland får delta på storslagna konferenser där personer utan någon egen erfarenhet gärna målar upp storslagna visioner medan handling ofta uteblir och regelverket inte tar hänsyn till våra förutsättningar. Såhär kan det inte fortsätta.
Det är dags att inse att landsbygdens företagare inte är en massa hobbyföretag utan professionella yrkesutövare med seriösa företag som har rätt till samma möjligheter som de verksamheter som har bas i städerna. Den här totalt orimliga, ologiska och oseriösa strategin måste anpassas så den blir relevant även för företag på landsbygden.
Fler artiklar i ämnet:
Orimligheterna Fortsätter >>
Orimliga corona-regler gynnar köpcentrum men hotar krossa besöksnäringen